Handla nu
Häkte
Den 21a maj 2008 kl 06.00 stormade specialenheter från den österrikiska polisen 23 adresser, både privata hem och kontor. Dörrar slogs in, yrvakna invånare fann sig omringade av maskerade polismän och med vapen riktade mot sina huvuden. Tio långvariga djurskyddsaktivister häktades. Inrikesministeriet berömde sig med att ha fångat in ett stort kriminellt gäng ansvarigt för flertalet fall av skadegörelse, mordbrand, gasattacker och bombhot.
De fängslade aktivisterna förvägrades dock kännedom om vad exakt de var misstänkta för. De vägrades tillgång till de dokument på vilka beslutet om häktning grundats. På grund av detta startade vissa av aktivisterna en hungerstrejk och krävde att antingen få se bevisen eller släppas fria. Protester började höras både i Österrike och i utlandet. Skarp kritik kom från Amnesty International, Österrikes gröna parti och vissa socialdemokrater; kända personer såsom nobelpristagaren Elfriede Jelinek skrev protestbrev. Demonstrationer hölls vid Österrikiska ambassader jorden runt.
När delar av de dokument som legat till grund för häktningen slutligen gjordes tillgängliga, insisterade aktivisterna och deras advokater på att de delar som visats inte innehöll några bevis för kriminella handlingar, utan snarare räknade upp aktiviteter som måste räknas som en helt normal del av verksamheten i vilken NGO som helst, såsom organisering av demonstrationer och offentliga konferenser. Den statliga åklagaren vägrade kommentera dess allvarliga invändningar med hänvisning till den pågående utredningen och domstolens påstådda oberoende. En av fångarna, Martin Balluch (med två doktorsgrader och en före detta tjänst som forskarassistent vid Universitet i Cambridge), fortsatte med hungerstrejken och höll ut i 39 dar.
Martin Balluch skrev senare i ett brev från fängelset: "På den 36e dagen nådde jag en ny bottennivå, vilket gav mig näradödenupplevelser. Jag hade en stark känsla av att hänga ovanför ett absolut intet. Jag höll på att falla in i det. Jag föreställde mig min situation som att vara fast i en skreva upp till halsen, som att stå på is så tunn att den inte skulle kunna hålla för min vikt länge till. Jag kunde inte längre rädda mig själv."
Aktivisterna hölls under omständigheter som inte ens var i närheten av överensstämmelse med principen om att betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats. De hölls inlåsta i små celler 23 timmar om dagen; Bara en halvtimmes promenad på en betongtäckt fängelsegård tilläts. De tilläts bara duscha och ta emot besök två gånger i veckan, och förnekades fysisk kontakt med sina närmaste då de bara tilläts prata med dem genom en glasvägg under de 30min som besöken varade. Det är lätt att förstå varför vissa av fångarna blev tvungna att använda antidepressiva mediciner.